Att sänka garden utan att tappa ansiktet

Att som ledare känna osäkerhet, att efter en tids reflektion sänka garden och inse sin otillräcklighet kan vara en framgångsrik taktik för att komma vidare.

Oavsett om det handlar om ett större beslut, nästa steg i en process eller bara ren kunskap så vet vi alla känslan. Min egen och min omgivnings bild av mig målas upp i mitt huvud kopplat till min utmaning. Av erfarenhet slår jag bort kopplingen; men ändå finns den där; känslan av ett begynnande misslyckande, att inte ha kapaciteten eller kunskapen - "jag är en bluff, snart kommer dom på mig".

Allt mitt förnuft skriker åt mig att det är ok att inte alltid kunna själv och orimligheten i att kunna tänka ut alla svaren själv. Detta till trots, varför känns det då fortfarande inte bra?

Därför att något måste dö.

Den bild jag har av mig själv när dessa situationer uppstår behöver omvärderas och förändras. Att jag inte är fullkomlig begriper jag. Men motståndet mot insikten svider i magen. Logiken sitter på sina höga hästar och pumpar ut fakta om varför jag faktiskt har rollen som ledare, att jag är utvald av andra som vet vad som krävs för jobbet. Att jag helt enkelt är rätt person på rätt plats. Men det känns inte bra. Min bild av mig själv som ledare blir mitt hinder för att kunna må bra varje dag. Min bild av mig själv som ledare är en kombination av verklighet och önskan som sammantaget blir ett skott över ribban - något måste dö.

Jag vill starta en resa mot en högre medvetenhet och närvaro som resulterar i att jag inte alltid höjer mina nävar. Hur mycket arbete och reflektion är jag beredd att lägga på att göra min känslomässiga tillvaro enklare? Priset kan bli högt för att min självbild ska förändras. Blir jag personlighetsförändrad? Ja, troligen. Likt cellerna i min kropp så är det naturligt att förnyas, förändras och utvecklas. Men något måste göras, det är dags.

Min drivkraft i arbetet är självbevarelsedrift. En respekt för mig själv och den jag är. Jag behöver i större utsträckning bli mer autentisk och ärlig mot mig själv, kanske även mer schysst. I detta kommer naturligt att stå upp för mig själv samtidigt som jag öppet och ärligt säger: "jag kan inte det här" eller "jag klarar inte det här, jag behöver prata med någon". Orden går att uttala samtidigt som jag har ett leende på mina läppar - därför att hjälpen är nära - och jag är i större utsträckning mitt autentiska ärliga jag. Död åt den fullkomlige ledaren - Länge leve den autentiske ledaren!

Vilken gåva! Att kunna förmå mig själv att skapa förutsättningar för utveckling och välmående.

Och i det tillståndet - vad blir möjligt då?